estland

Igår kväll klockan 3 på natten ringde min kompis pojkvänn och berättade att en av mina närmsta vänner var död.
Jag förstod inte först. Ville inte förstå. Visste inte om det var ett skämt eller va fan de va frågan om.
Gick ut på facebook på hans sida där det stod rest in peace, vila i frid, sov gott, ses i nangiala och så vidare.

Jag förstod fortfarande inte.

Klockan 4 var det dags att åka mot stan för att jobba. Till en början gick det bra. Försökte att inte tänka på det för det känndes ändå så obegripligt. Varför skulle det hända just honom.

Jag visste inte riktigt vad som hade hännt. Blev mycket olika rykten och jag blev mer arg och förvirrad.
Tillslut kom chocken då ja ringde och berättade vad som hade hännt för mamma.
Då förstod jag att jag aldrig mer kommer få se honom. Våran vännskap fanns inte längre. För han finns inte längre vid livet. Han är borta. Han lever inte. Han är .......död.. Jag började skaka och visste inte vad jag skulle göra.Fick panik. tårarna började komma och ändå visste jag att jag var tvungen att arbeta klart.
Var nära på att ringa chefen flera gånger för att säga. Du måste komma nu, jag klarar inte det här. Men att ta upp det obegripliga känndes mer jobbigt än att avsluta mina 2 sista timmar.
Jag torkade tårarna, gick ut för att ta djupa andetag och försöka tänka på något annat.
Det är inte lätt att skärpa till sig då det känns som att livet gått isär. Men av någon anledning så klarade jag dagen ut.

På vägen hem kom tårarna igen, kunde knappt se ngt. Sen då jag var hemma ringer Linn Kindh och undrar vad som har hännt. Vad har egentligen hännt? Det vet jag inte ens än.

Jag är i chock. Oerhört sårad. Jag hade väntat på att få träffa dig igen. Prata om allt som hänt under tiden jag varit i USA och vad du hade gjort undertiden i Norge.

Det känns värre ju mer jag tänker på dig.
Sättet du kramar mig, sättet du ser på mig, hur du alltid är varm då jag alltid är frusen. All din jojkmusik du alltid ska spela. Våra fester tillsammans. Du och jag på balen. Vi på sommarfesten. Då vi nästan missade allt för att din BMW börja knasa. Då vi jobbade tillsammans. Då du ställde upp och gick ut med mig på min 18årsdag. Då du kom och hälsade på i Åre. Då vi satt på sjukstugan och jag trodde du skulle decka ihop totalt för att du blev så dålig i din diabetes. Då vi skulle grilla och jag rökskadade hela lägenheten. Behöver jag fortsätta?

Vi hade båda stora drömmar, men gick olika vägar. Jag for till USA och du for till Norge.
Men under hela den tiden så höll vi kontakten så det känndes som att vi var nära varandra ändå.
Du lyssnade alltid på mig, fanns alltid där. Du var en av dom få vännerna som jag verkligen kunde lita på.

Nu är allt borta. Känns som att jag vill ringa och prata med dig. Har så mycket jag vill säga, som jag inte hann  få sagt. Jag vet inte vart jag ska gå för att sluta tänka på att du inte finns i livet längre.
Jag bryter ihop var och varannan sekund, tänker på dig, på din familj. På vad som hände!?

Jag vet ingenting längre, men jag vet att om det finns ett Nangiala så är det där du är nu.

Du var en person som alltid fanns där för dina vänner, som brydde sig om sina nära och kära.
Som hade ett mål här i livet och var redo att satsa allt.
Vänner som dig finner man inte varje dag.

Du betydde, betyder och kommer alltid att betyda.


Vila i frid älskade vänn. Jag kommer aldrig för en dag att glömma dig. Du finns i mina taknar och jag vet att du finns därute någonstans.

En dag ses vi igen, i Nangiala.


peace